Allvaret trängde på. Plötsligt gjorde ett band överst på magen ont för länge. Och för första gången i mitt liv tog jag mig till akuten för att få hjälp.
På St Göran måste det vara släktingar till änglarna som jobbar. Så mycket tålamod, en så fantastiskt varm och trevlig ton och innerligt deltagande och svish-svissh låg jag där ett dygn senare med 3 hål och ett 2 cm-snitt i magen och utan galla - och det kändes knappt. Några timmar senare var jag hemma. En otrolig upplevelse. 10-talet blodprov, dropp och nålar, säng och mat, piller och sövning och en 2-timmars operation - och allt för 150 kr ... men nog värt en del av den skatt som jag hystat in.
Reflektioner: Korridorerna översvämmades av sjukvårdare - och alla var likadant klädda. Man visste aldrig om det var avdelningschefen eller läkaren eller biträdet man talade med om man inte noggrant kisade på den lilla namnskylten på bringan. Ska det vara så? Ska jag som kund inte veta vem som kommer emot mig? Är det inte en besynnerlig policy!
Mattankar: Det var inte någon prioritet under mina timmar på sjukhuset. Det såg gott ut och man fick välja på 10-talet rätter på en meny och olika drycker i kylen.
Men jag gick i barndom och smaskade i mig saftkräm och mjölk (röd!). Så otroligt gott det är.
Ohälsosamt innehåll i automaten på akuten! Det fanns inte ens mineralvatten när jag scannade sötsakerna!
Sorgligt: Avdelningarna var översållade med gamlingar i alla slags skepnader. De är så skruttiga och tar så mycket av personalens tid - även från oss andra - och vissa är så oerhört svårhanterliga. De hör inte och lyder inte och kan inte. Och några vill rymma hem hela tiden eller låna saker de hittar på vägen. Och vårdarna får hämta och lirka och fixa, om och om igen. Nätterna med vrålande arga har man knappt tålamod med.
Hur ska sjukvården lösa det här? Den medicinska åldringsvården måste få plats någon annan stans. Tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar